Om det är något jag är bra på så är det att känslomässigt fästa mig vid saker och ting, som platser jag besöker eller människor jag möter. Jag vet inte om detta är en bra egenskap, men jag kan utifrån mina egna erfaranheter säga att det i slutändan oftast är mer smärtsamt än glädjande. Har man snabbt fäst väldigt starka känslor vid någonting som man lika snabbt är tvungen att lämna bakom sig, är det mer regeln än undantag att ångesten kommer och hälsar på. Det är ångesten om att allting kommer att rinna ut i sanden, att man kommer att glömma allt som man i den stunden drömde om, och att den tiden och platsen och det umgänget som fick en att må så bra helt enkelt aldrig kommer att återses. För visst glömmer man, och visst går livet vidare, men hoppet om att någon gång få återvända finns ju där, åtminstone den första tiden. Vad gör man sen då, när allt känns hopplöst långt bort och lyckoruset blir mindre och mindre, och det som varit helt plötsligt inte känns så viktigt längre - glömmer man då? Då går man och lägger sig på kvällen, med magen full av oro och huvudet fullt av ångestfyllda tankar, och tänker på en tid som kanske aldrig kommer och på människor som man inte visste att man sett för sista gången. 

 

 

Nu blev det kanske lite väl deppigt här, men mitt huvud är för tillfället en bergochdalbana mellan extrem lycka och tunga regnmolnstankar. Vi åkte ju till Paris som jag skrev, och det var kanske just eftersom att jag åkte dit mer otaggad än jag någonsin varit inför en resa, som det blev den kanske roligaste sådana jag gjort. Vi fick leva ett annat liv där i en vecka och koppla bort allt som kallas plugg och vardag, och det var något som verkligen behövde den här våren. Vi sightseeingade, åt crepes, dansade, promenerade, brunchade, och bara levde, och fy farao vad bra jag mådde. Det var inte en perfekt resa, men det var nog så bra som det tillslut kunde ha blivit. Det som i slutändan förvånade mig mest var hur nära jag kom vissa av fransoserna, ni vet sådär när man bara känner "jävlar vad jag tycker om er" och man bara vill ha människorna närvarande i sitt liv, men då tar ju faktumet att man bor i olika länder och pratar olika språk emot ganska hårt. Det är en tröst att veta att de kommer till Sverige om fem veckor och vi ska hänga och parta och vara och njuta, men tiden efter att de har åkt - det är den tiden jag är rädd för. Det är tiden då allting riskerar att rinna ut i sanden, minnen glöms bort och planer blir till osanna historier, och det klarar jag inte. 

 

Jag vill åka dit igen och jag vill vandra i Paris igen och jag vill bara vara med dem och leva det där livet igen, jag bara hoppas och önskar att någon annan vill det lika gärna som jag.