Goals
"Sigrid, din blogg brukade vara goals" jag är inte särskilt bra på att återge konversationer, men denna var något i den stilen. Tack vänner för orden, det var snällt sagt, men min blogg har aldrig varit goals. Min blogg har alltid varit fylld av långa inlägg i vilka jag försökt uttrycka min ångest, noggrant beskrivna vardagar som ständigt går i samma mönster - ointressant, och en drös bilder som jag ägnat många photoshop-timmar åt men som aldrig skådats eller uppskattats av mer än ett dussintal personer. Jag ser inga "goals" i allt det, endast ytterligare en ganska vilsen ungdom som försöker hitta sin väg framåt i livet.
Jag har trots allt bestämt mig för att börja skriva igen, åtminstone då och då, när jag känner att jag har någonting av värde att berätta. Mer betraktelser och anekdoter, mindre "det här gjorde jag igår och det här ska jag göra imorgon". Jag vill detta dels för att det är underhållande, utmanande och utvecklande att skriva, ett sätt att i viss mån stilla det intelektuella behovet. Dels för att jag känner att jag nästintill glömt bort hur man gör när man skriver. Jag har tappat språket, och jag har kommit till insikten att det är dags att hitta det igen innan språket tappar mig. Dels för att man ibland behöver minnas var man varit för att veta vart man ska.
Det har hänt ett antal gånger de senaste veckorna att jag slagits av en idé och i all hast letat upp papper och penna, eller det närmsta man kan komma sådana, för att kunna skriva ner denna idé innan den svävat iväg igen. Min handväska har fyllts utav små tankekartor, de är ur böcker urrivna sidor eller engångsservetter svartfläckiga av blyerts. I luckorna går det att urskilja cirklar, siffror och bokstäver som alla utgör skisser av berättelser jag för en stund trodde att jag hade förmåga att berätta. Jag vill skriva om berusande kärlek och hjärtesorg, om döden och livsöden. Jag har efter ett antal försök utan framgång emellertid förstått att jag inte kan skriva om någon annan, jag kan bara skriva om mig själv. Jag börjar nu.
Jag är i Skåne igen. Jag sitter vid skrivbordet i den lilla kammaren som jag och min syster sov i vår första sommar här, det var länge sedan nu, den ena sängen är obäddad och i den andra har jag sovit varje år sen huset blev vårt. Jag återvänder hit varje sommar, inte samma tid varje år men närapå, åtminstone då bladen sitter kvar på rosorna och gräset doftar av livskraft, utanför fönstret breder de gula åkrarna ut sig och en enstaka turist cyklar förbi på vägen. Jag har aldrig sett syrenerna blomma här, nästa år kanske. Idag regnar det.
Det finns ett lättsamt liv här som jag återkommer till varje år. En möjligen något förskönad framtidstro smyger bakom vare hörn. Jag snuddar med fingertopparna vid den person som jag vill vara. Jag åker hem, glömmer bort. Återvänder. Repeterar. Jag har hittat platsen i mitt liv, jag föreställer mig att jag samlar ihop allt som är mitt och lämnar Stockholm för att skapa mig ett hem här vid havet. Som jag längtar efter att få göra det på riktigt. Men hjärtat kan bo på flera ställen, och det är där dilemmat kommer in.
Hur ska en människa kunna följa sin högsta dröm utan att lämna någon bakom?
Det går inte.
Hur väljer man vad som är viktigast i livet?
Jag kan inte.
Sigrid